FiffiDasFluff

Jag måste ta tag i skiten, jag måste! Skolhelvete, kärlekshelvete, psykhelvete, allt helvete!
Orkar inte mer nu, det är bara två dagar kvar till lov men ändå känns det en evighets ljusår bort. Lovet kommer inte vara roligt och inte avslappnande. Jag kommer bara känna ångest över allt jag borde göra men som jag inte orkar.

Det är lov från scouterna också, hur ska jag klara mig? Det är det ända (förutom nattvandrarna) som jag ser fram emot. Det gör att jag orkar med timmarna, dagarna, veckorna, månaderna, åren.. Eller jag vet inte ens om det är scouting jag gillar eller om det är människorna där.  Jag tror jag är där för de personer som finns där, även om jag känner mig liten och bortglömd ofta. De är ändå som min familj, mina vänner och de betyder så otroligt mycket för mig.

Nattvandringen gillar jag, fast på ett annat sätt. Jag tycker ju jättemycket om de jag går med i gruppen såklart! Men jag får mer ut av själva "aktiviteten". Så om jag skulle nattvandra med mina scoutvänner skulle det bli perfekt!

Men klart, jag gillar ju scoutingen också fast det blir ganska lite av just scout scouting. Jag vill åka på hajk! Jag vill åka på läger! Men det blir inget läger iår... =(

Jag är splittrad.